Krönika: Snöflingdal (Nocturnum del 1)

[TheMightyGustav]

Här kommer en kort krönika från spelledaren med en redogörelse för några av de händelser som ägde rum i äventyret Snöflingdal, det första (men fristående) äventyret i kampanjen Nocturnum. Det vore trevligt om någon av spelarna skrev några rader om någon av situationerna. Det finns flera roliga, rysliga, spännande och intressanta scener att berätta om. Välj någon... snälla!



1. Färden mot nyårssemestern

Rollpersonerna (tre stycken, samt en schäfer) färdades i en bil längs en landsväg i tungt snöfall. De var på väg till en stuga de skulle vistas i över nyårsveckan. Snöfallet tvingade dem dock att svänga av, in i Snöflingdal.



2. En första incident

Innan rollpersonerna (två poliser och en psykolog) hunnit fram till samhället Gruvknäppen inträffar en incident. I mörkret och snöyran springer plötsligt en skepnad ut på vägen framför bilen. Trots en häftig undanmanöver blir personen påkörd. Bilen sladdar och punkterar ett däck mot ett betongfundament i vägkanten. Den påkörde är en gammal samegubbe som säger något på samiska till rollpersonerna. Kanske är det en förbannelse, eller ett rop på hjälp? Rollpersonerna lagar däcket, kör in till polishuset i samhället och en läkare i byn tar emot den skadade -- som dock visar sig vara död vid det här laget. Polisassistenten Sven Dyberg tycker inte att de tre rollpersonerna ska oroa sig, det var ju en olycka.



3. En blodig natt på Hotell Klarvattnet

Rollpersonerna tog in på Hotell Klarvattnet strax utanför Gruvknäppen. Det var ett relativt modernt och fint hotell. Under natten hör rollpersonerna mystiska ljud utanför fönstret. Det visar sig lite senare att det är deras rumsgranne (på samma våning, dvs andra våningen) blivit utkastad genom sitt rumsfönster och att kroppen glidit nerför det branta stup som tar sin början bara några meter bakom hotellet. Polischefen Markus Willerheim ber rollpersonerna stanna på hotellet. Nästa morgon hör rollpersonerna en städerska mumla något om en mördad kvinna. På väg till frukosten tar Greger sig en titt i det omtalade rum 107 och han får en chock när han ser blodet och likdelarna som är spridda i rummet. Polisen kommer återigen och ber rollpersonerna stanna i samhället, eller så anses de vara medskyldiga till de två morden.



(Nu får spelarna skriva resten av detaljerna...)



4. Besök på Allmänna Gruv AB.

Buggning av Rikard Sjölund.



5. Besök på Dalnäs Gruvbolag.

Max Dalnäs (buggas inte).



6. Fina fynd i Dalbladets arkiv.

Lappar anfaller Dalnäs bostad.

Gruvarbetare dödad av "djur"?



7. En övernaturlig kontakt under middagen.

Max Dalnäs tackar men ber rollpersonerna ge sig av.

Endast Tobias såg detta. Var det en övernatulig syn?



8. Väntat eller oväntat besök?

Klockan fyra på morgonen hör rollpersonerna dunsanden och skrapanden utanför sitt fönster. Där nere står en stor humanoid skepnad med tydliga drag av rovdjur. Rollpersonerna lånar snöskotrar och jagar besten över bergssidan genom skogen. Vid ett ruinlagt hus hittar rollpersonerna gamla brev -- och blir anfallna av besten, som skadar dem svårt, men låter bli att förfölja dem då rollpersonerna kastar ifrån sig breven.



9. Kalabalik på polisstationen (del 1)

Rollpersonerna, svårt skadade, förs till polisstationen för förhör och omplåstring. Assistent Sven Dyberg går ut för att hämta läkarväskan. En stund senare kommer han svårt sargade kropp inflygande genom det stora fönstret. Efter hoppar besten -- som rollpersonerna nu kallar "varulven". Polischef Markus Willerheim drabbas av chock och faller strax offer för varulven. Rollpersonerna kommer på den briljanta idén att låsa in sig i de gallerförsedda cellerna. Varulven sträcker in sina långa kloförsedda armar, men når inte sina offer. Istället ger den upp ett tjut och lommar iväg.



10. En nåjd med ett budskap

En nåjd (samisk schaman) kliver in på polisstationen, där rollpersonerna sitter "säkra" bakom galler. Han berättar att det finns en ondska i bergets hjärta, ett uråldrigt mörker i dalen. Ondskan hålls i schack tack vare nåjdernas ritualer. På sista tiden har mörkret blivit allt starkare. Varulven är endast mörkrets tjänare. Rollpersonerna måste finna den heliga metallskiva ("diskus") som samerna fick av himlaguden för hundra år sedan. Den försvann, men nu har nåjderna lokaliserat den. Rollpersonerna måste ner i det djupaste djupet i Dalnäs koppargruva och hämta metallskivan. Den är avgörande för om nåjdernas stora ritual imorgon ska lyckas.



11. Ner i mörkret och kylan.

Rollpersonerna åker till den ursprungliga gruvan och bryter sig in i den gamla gruvgången. De klättrar nerför ett schakt och går längre in i mörkret. Här känns mörkret otäckt påträngande och kylan biter i märg och ben. Två lik sitter i den djupaste kammaren. Det ena skelettet bär en förfallen klänning och en guldsmycke (som går att öppna). Det andra skelettet har en halvmeterstor metallskiva i sin närhet, med mystiska symboler på och hål för fingrarna. Rollpersonerna tar skivan och ger sig iväg upp och ut igen. De åker tillbaka till polisstationen och låser in sig i cellerna igen.



12. En varulv -- och en till!!

Rollpersonerna väntar otåligt i sina celler nästa förmiddag på att nåjden ska dyka upp och hämta diskusen. När halva dagen har gått så tröttnar rollpersonerna och lämnar polishuset för att åka skoter upp till det raserade huset där de blivit anfallna av varulven. De hinner dock bara runt knuten innan en väldig skepnad flyger upp ur en snöhög. Det är besten som har legat i bakhåll! En livsfarlig strid utbryter. Varulven blir svårt skadad av de silverkulor som rollpersonerna låtit den lokala hobbysilversmeden tillverka (endast 25 kulor). Men det räcker inte. Rollpersonerna blir så svårt bitna att de faller, en efter en.



Nästa gång rollpersonerna vaknar är de inne i polishuset. Doktor Britta är där och hon har stoppat deras blödningar, men de är fortfarande svårt skadade och klarar inga ansträningar. På bortet ligger liket av en man, med flera silverkulor inborrade i bröstkorgen. Britta dök upp i sista sekunden och som den dugliga kvinna hon var lyckades hon dräpa varulven och därigenom rädda livet på rollpersonerna.



Men våra hjältar han knappt tacka sin räddare innan det igenspikade stora fönstret slogs ner med ett brak och en till best hoppade in! Det verkade lite mindre och långsammare -- men ändå! Rollpersonerna gjorde hjältemodiga insatser och anföll besten, men de föll medvetslösa av ansträningen. Som tur var insåg Britta att den mystiska metallskivan var en särskilt vapen mot besten och med hjälp av detta lyckades hon dräpa även denna varulv. Och rädda livet på rollpersonerna. (Tror ni de tackade henne för detta? Nej, de blev nog närmast förskräckta över hur stark och duglig Britta var. )



13. Max Dalnäs gör slut på hjältarna... nästan

Rollpersonerna blev återigen förda till medvetande av Britta, som nu dessvärre var svårt skadad. Knappt hade de hunnit samla sig innan två svarta skåpbilar stoppsladdade framför polishuset. Inspringande kom fem biffiga pistolbeväpnade vakter -- och mitt ibland dem -- den gamle Max Dalnäs. Han såg irriterad ut och nu skulle rollpersonerna dö! Våra hjältar vann dock initiativet och gjorde varsin sista attack mot Max. Han träffades av ett skott. Det tycktes inte göra någon skada, men där kulan gick in i kroppen blev det ett hål i 'ytan' och ljus strålade ut från herr Dalnäs innanmäte. Tobias kastade iväg den himmelska metallskivan och träffade Dalnäs. Han skrek till av smärta, men tog ingen större skada.



En efter en föll rollpersonerna medvetslösa. De sista de hörde var ljudet av trummor, ljudet av trumslag från en cirkel av nåjder som omringat polishuset.



14. Epilog

Återigen vaknar rollpersonerna upp. Men nu befinner de sig i en provisorisk sjuksal och det har gått tre dagar sedan striderna mot varulvarna och Max Dalnäs. Man får förmoda att rollpersonerna tackar sin skapare för att de fortfarande är i livet. De blir dock lite oroliga när de hör att nåjderna är spårlöst försvunna, liksom Max Dalnäs och hans vakter. Livet återvänder sakta till det vanliga i samhället Gruvknäppen. Vann det onda eller det goda? Eller blev det remi, oavgjort? Ovissheten gnager svårt i rollpersonerna.



Några månader senare, på vårkanten, förklaras Max Dalnäs vara död (liksom nåjderna). Det spekuleras i att Dalnäs ende arvtagare, Jerry Dalnäs från Östersund, ska ta över kontrollen över Dalnäs Gruvbolag.



Vad som egentligen var fallet med Allmänna Gruv och deras "privatdetektiv" Daniel Carlsson, blir aldrig uppklarat.



Livet återgår så sakteliga till det (relativt) normala för rollpersonerna. De kommer aldrig att glömma sina upplevelser i Gruvknäppen, men minnen förändras med tiden... Kanske fanns det naturliga, logiska, förnuftiga förklaringar till allt...?

[TheMightyGustav]

DISKUSSION OM äventyret "SNÖFLINGDAL"
Jag tyckte det var ett mycket roligt spelmöte. Det var mitt första som spelledare för Call of Cthulhu. Det var lärorikt och mycket spännande. Jag tycker det gick väldigt bra för mig som spelledare -- och för spelarna så klart! Det var bra tempo genom hela äventyret. (Eller hörde jag att någon tyckte att det var segt i början...va?)

Det märktes att vi är vana vid D&D. Vi hade alla en alltför "dödlig" inställning till strid. I Call of Cthulhu har rollpersonerna typ AC 10, 16 hp och massive damage inträffar redan vid 10 poäng skada! Den stora "varulven" hade (ungefär) AC 15, 40 hp, damage reduction xx/X, Atk +8 (1d8+5, bite). Det är lätt att inse att döden flåsar rollpersonerna rätt upp i ansiktet!! Till sin hjälp hade rollpersonerna en artifakt, en "diskus" av en ovanlig metall, prydd av mystiska symboler. Den var ett ypperligt vapen mot "varulven", men man måste ju fortfarande träffa för att kunna göra skada (ett helt gäng d6 och ingen damage reduction).

Om rollpersonerna hade varit katter så skulle de ha fem liv kvar nu... I Call of Cthulhu är strid dödligt. I fortsättningen bör framför allt spelarna/rollpersonerna försöka undvika strid, men även spelledaren bör hålla nivåerna nere. Men det är ju ruskigt spännande med "dödliga" strider, så det vore synd att skrota dem helt. Glöm dock inte bort att det oftast är bättre att fly!!!

Nästa äventyr blir nog mindre våldsamt, men det skadar ju inte med en lite mer försiktig approach. Kanske är Nocturnum en ovanligt actionbetonad kampanj? Jag vet inte ännu, vi får se (om vi spelar några flera äventyr). Nu vill jag höra vad spelarna tyckte! Vilka funderingarna har ni om Snöflingdal, om Nocturnum och om Call of Cthulhu i allmänhet?

Jag hade i alla fall en mycket rolig speldag! Ni är väldigt duktiga rollspelare! Ni agerade som era rollpersoner skulle ha gjort och ni skapade många roliga och minnesvärda situationer. Tack!
8)

[TheMightyGustav]

Muahahahaha!!!

Jag kom precis på en sak....
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Ni var ju bara fyra rollpersoner!!! Äventyret var anpassat för fem!!!! Det förklarar saken varför Doktor Britta var tvungen att gripa in.

Pust, stön. Skönt, då fick vi det utrett! Och jag fick mig en lärdom!

[Benjamin]

Precis, så går det när ni har mage att starta utan mig.

[David]

Ankomst till Norrland
Vi landade på Arvidsjaurs flygplats mitt på dagen, vädret var mulet och en isande vind vend genom midvinterlandskapet. Jag och Nils hade just plockat upp våra väskor när Greger och Ove kom in på ankomsthallen, och hälsade på oss. Greger är en mycket stor och kraftig man mitt mellan tjugo och tretio, men han ger närmast intryck av att vara en bra bit över tretio. Det beror mest på hans mycket lugna, trygga sätt och hans allvarliga ögon. Ove är en mycket gladare och lättsammare typ, han hälsade ivrigt, nästan uppslumpet och viftade på svansen så jag trodde att den skulle gå av. Han är en stor gråsvart chefer med yvig päls och mörka glittrande ögon. Vi packade in våra saker i Gregers 245:a och gav oss raskt iväg mot fjällen.

Mot fjällen
Vädret vart bara sämre, snart kom ett tungt snöfall och vinden virvlade upp snörök slet ibland tag i bilen så att den slängde över vägen. Jag satt dock lungt i baksätet, trygg i vetskapen om att Greger kände sin bil och var van vid väderleken. Jag satt djup försjunken i en grekisk rapport om en religös sekt som där nästan alla medlemmarna hade begått rituellt självmord. I rapporten ingick djupgående intervjuer med de två medlemmarna som hade överlevt. Säkten hade tillbett en gudom som påminde mycket om en gammal grekisk gudom som hade farit förbild för den antika grekiska mytologins satyrer. Plötsligt svor Greger till, jag tittade upp och fick till min förskräckelse se timmerbil komma farande, utan ljus ut ur snöröken. Den hade hög fart och mötte oss mitt på vägen. Som tur var så lyckade Greger pressa våran bil så pass långt till höger att vi fick plats brevid timmerbilen trotts att den använde halva våran körbana och att vi hade höga snödrivor invid vägen.

Greger insisterade först på att i skulle vända bilen och försöka få stopp på timmerbilen, men vi Nils lyckades övertyga honom om att det var bättre att ringa den lokal polisen och låta dem ta tag i det hela, vi var trotts allt på semester. Jag kanske inte berättade det tidigare, Gerger jobbar vid polisen i Bastuträsk och Nils vid Stockholmspolisen. Vi körde strax vidare och fortsatte ett par timmar innan vi stötte på en Saab som hade kört fast i snödrivan bredvid vägen. Det visade sig att det var en kvinna runt tretio som hade kört fast, vi hjälpte henne lös och rekomenderade henne att stanna i första bästa samhälle och vänta ut snöstormen. Hon tackade för hjälpen och vi lät henne köra framför oss så att vi skulle märka om hon körde fast igen. Vi lämnade henne när hon svängde av vi det första sammhället medans vi försökte köra vidare, det visade sig dock vara lönlöst. Vi tvingades vända och köra in till samma samhälle, en liten by vid namnet Gruvknäppen.

Gruvknäppen
Längs vägen in till byn så dyker det plötsligt upp en man på vägen, Greger är helt chanslös när han försöker väja undan och det hörs en dov smäll när mannen slår in i höger kofångare. Vi stannar bilen omedelbart och jag och Nils störtar upp för att se hur det har gått för mannen medans Greger kontaktar ambulans. Mannen var fortfarande vid medvetande men mycket illa tilltygad, en benet var helt klart brutet.
Då det inte gick att få tag på någon ambulans så lastade vi in mannen i bilen och körde in till samhället. Vi stannade vid polisstationen och berättade vad som hade hänt.
Vi fick omdelbart åka vidare hem till samhällets enda läkare. Tyvärr så var gubben död när vi kom fram. Av utseendet att dömma så var han en gammal same.

Av polisen vart vi tipsade om ett hotel, Klarvattnet, vi åkte dit och lyckades boka ett rum som vi alla fick dela på. Trötta och hungriga gick vi ned tillbaren och fick oss lite till livs tillsammans med något stärkande innan vi gick och lade oss.

En natt på Klarvattnet
Sent på natten så reagerar jag på dunsande ljud utifrån fönstret och strax så reagerar både Nils och Greger också. Gerger tittar ut genom fönstret och ser att fönstret till grannrummet är sönderslaget och att det rinner blod längs väggen. Nu blir det fart på poliserna, Nils försvinner snabbt ut i korridoren för att ta sig in i rummet och Greger tar med sig Ove och försöker se vad de kan hitta nedanför fönster. Jag tar det lite försiktigare och set till att jag får på mig morgonrocken innan jag följer efter Nils.
Det visar sig att den inneboende har blivit slängd eller har hoppat genom fönstret och ned för en ragvin som ligger sex meter från väggen. När Greger hittade den inneboende i snön så var han redan död.
Den lokal polisen larmas och en genomför en snabb undersökning, de håller inte hemligt att vi står högt upp på listan över misstänkta. Vi återgår till vårat rum och försöker sova resten av natten.

Ännu en som dött
Nästa morgon är vi uppe tidigt, egentligen så vill jag åka vidare till våran fjällstuga där vi skall fira nyår men Greger är mycket nyfiken på vad som hände i rummet bredvid och vill stanna kvar.
På vägen ned till restaurangen så får vi reda på att ytterligare ett dödsfall har inträffat under natten, det jag just blivit upptäckt av en av städerskorna och polisen är på väg. Greger ger sig omedelbart in i rummet och kommer tillbaka påtagligt blek. Rummet hade tydligen fullt med blod på golvet och väggarna och likdelarna från en kvinna var spridda över hela rummet. Greger påstod att han såg björnliknande spår i rummet och att kvninnan var itu sliten.
När den lokala polischefen dyker upp så förhörs vi alla tre och vi förbjuds att lämna samhället under tiden att utredningen pågår.

Spaning
Vårat intresse är dock redan väckt och efter några telefon samtal till bilregistret, polisen i Stockholm och ett kort samtal med hotell portien så får vi reda på att det första offret är en våldsbelastad man vars bil har hyrts av det ena av de två gruvbolagen i staden. Detta väcker förståss våran nyfikenhet och vi besöker VD:n för bägge gruvbolagen i ett försök att se om vi kan komma något på spåret. Greger till och med placerar en hemlig mikrofon på kontoret hos VD:n till det ena gruvbolaget.
[Nej det är inte konstigt att Greger har med sig sådana prylar. Han har även tagit med sig sitt jagt gevär (ett paramilitärt prickskyttegevär) och ett antal pistoler och en kort k-pist. Ni kanske förstår att detta att han är lite vapen tokig, och det finns inte många i Bastuträsk som ställer undrande frågor då Greger råkar stå för en betydande andel av den lokala polisen.]
Buggningen ger inte så mycket men däremot så gav ett besök till den lokala tidningen desto mer. Det visade sig att det hade skett ’björn’ överfall ungefär vart tioende år i trakten, i många av fallen så ifråga sattes om det verkligen var en björn men någon annan bra förklaring hade aldrig hittats.

En annorlunda middag
Vi åkte tillbaka till hotellet och tillbringade en angenäm middag tillsammans med den kvinna vars bil vi räddade ur snödrivorna på vägen hit. Det enda som störde den trevliga stämningen var då jag fick ögonkontakt med VD:n till ett av gruvbolagen (det som vi inte buggade). Plötsligt så stid liksom tiden stilla, allt vart absolut stilla runtomkring oss och han talade rätt in i huvudet på mig. ”Ni har gjort erat nu. Ni kommer endast att förvärra situationen om ni blir kvar. Res härifrån redan ikväll.”. Jag skakade på huvudet och helt plötsligt så var allt normalt igen. Jag tittade mot bordet som han hade suttit vid, han var borta men hans tallrik var kvar.
Jag blev avbruten av när Nils frågade hur det var med mig. Jag skakade av mig olust känslan, jag hade antagligen inbillat mig alltihopa, och försäkrade att jag antagligen endast var lite trött. Efter middagen så drog vi oss tillbaka och gick tidigt till sängs.

Tyvärr så hade Tobias skrivit ned ungefär samma saker som spelledaren, så det blir lite upprepning och ännu mer sorgligt är det att Tobias inte hinner skriva mer, han skall till Kanarieöarna. Och vid hemkomsten därifrån så har han väll förträngt alltihopa.

[TheMightyGustav]

Mycket trevlig läsning!
Jag väntar spänt på den rafflande avslutningen...

Kanaljeholmarna minsann... låter schysst!